Ring klocka, ring!

Nu är det dags att summera året 2021, kanske lite annorlunda!

Just idag känns det faktiskt både rätt och riktigt att sitta här på (My Next Move) och skriva om “det där” året 2021. Det året som nu inte längre finns. Det året som nu passerat!

Men vilken tur att jag, och ni, föddes med en hjärna. Hjärnan, som har den fina förmågan att minnas och återberätta nästan allt för oss. Och den kräver inte (vad jag vet) någon sladd, pin kod eller usb-port.

Jag arbetade och bodde ganska många år uppe i Stockholm. Då, och i mitt jobb inom sjukvården träffade jag en väldigt intressant person och människa, som gjorde sin specialisttjänstgöring (ST) där jag arbetade. Han berättade och gjorde intryck, redan då, på ett sådant speciellt och spännande sätt. Ofta och gärna berättade han om hur våra hjärnor fungerar, samt vad de faktiskt är kapabla till. Jag blir lika glad och inspirerad idag, som jag blev då, när jag ser honom sitta i morgonsoffan i tv-studion, och med samma inlevelse dela med sig av sin breda kunskap. Ett stort tack till dig, Anders Hansen! Någon kväll i denna vecka ska jag påbörja ny läsning av din senaste bok som du skrivit.

Det har på många sätt och vis varit ett speciellt år, det där 2021, eller vad säger ni?

Att ha förmånen att upptäcka de där yttre och spännande resorna som vi alla älskar, har nog för många varit väldigt problematiskt under förra året. Pandemin (covid19) begränsar verkligen denna mänskliga förmån, ja faktiskt för oss alla……

Men din inre resan då? Har den också varit problematisk och begränsad förra året?

Jag tror inte att det finns några direkta eller inre tidsbegränsningar i våra inre resor. En resa som dessutom varken kräver visum eller ett pass. Mikael, som jobbar här, sade tidigt till mig när jag påbörjade min resa med honom, och Brofästet som arrangör, att; “Kristofer, det finns ingen början och inget slut”.

Jag tror att han citerade någon känd filosof i det där ögonblicket och i samtalet vi hade. Jag är dock inte säker. Men det är heller inte viktigt. Budskapet fastnade i alla fall i mitt minne.

Att resa med Brofästet är tryggt och bra, det vill jag förmedla. Jag sitter både bekvämt och ganska långt fram i deras “flygplan”. Och jag trivs där. I klassrummet satt jag oftast längst bak och trivdes alls inget vidare.

Jag tar mig igenom och förbi både turbulens, fallande syre och hög ljudnivå i coupén. När Dejan tänder skylten (”fasten your seatbelt”), så gör jag det. När Lena, med tydlighet, berättar om hur flytvästen och visselpipan fungerar, så lyssnar jag. När vår vaktmästare demonstrerar var nödutgångarna är placerade, så lyssnar/tittar jag. När Annina berättar om vilket väder och vilken vind hon tänker flyga oss igenom, då lyssnar jag. När sedan Mikael (när solen gått ner) presenterar, gestikulerar och rekommenderar nästa film på led-skärmen, då tittar jag.

Denna nya spännande resa, skulle för några år sedan, inte ha varit möjlig för mig. Jag var inte vid rätt “gate” då, helt enkelt.

Uppmärksamheten, koncentrationen och nyfikenheten skulle vara helt släckt efter bara en timme “take off”, då alkoholen och sömntabletterna gjort sin beskärda del, igen!

Jag är så nyfiken och otålig på vart vi skall landa! Jag sitter lugnt kvar här i coupén och småsnackar lite med några medpassagerare! Snart kommer säkert Amalia ut här i coupén och serverar oss en ny god kopp kaffe, och kanske rekommenderar hon också en ny parfym? Ovisshetens intelligens går inte att besegra! Är det så?

Året, julen och nyårsafton 2021 finns inte längre kvar i almanackan. Men det gör jag! Mer levande än någonsin, och det är jag så tacksam för! Minnena ifrån julen och nyårsafton här på Brofästet bevarar jag dessutom med en tillfredsställande känsla i min lilla skattkista!

 Ta hand om dig, och er där ute!

 / Kristofer