Jag träffade som hastigast, här om dagen, en äldre dam på bussen här i Malmö. Hon tittade på mig med stora, nyfikna och undrande ögon. Hon frågade försiktigt; är det du Kristofer? Det är det, svarade jag. Denna dam (som det sedan visade sig) en gång i tiden var min lärarvikarie på vår mellanstadieskola i Lund. Jag kom inte på då, eller kände igen henne alls. Kanske för att det är 30 år sedan, kanske för att vår klass ofta hade olika lärare, och lärarvikarier. Vi talade lite om väder och vind, att inga jäkla butiker längre tar emot kontanter och att ” det minsann var bättre förr”.
Innan bussen nådde in till Gustav Adolfs torg tog hon min hand och sa; Gud, vad trevligt att få möta dig igen, och som du kan snacka och göra varje samtalsämne intressant! Men gjorde jag inte det för 30 år sedan också, undrade jag. Hur skulle du beskriva mig då och där, i det där orangefärgade klassrummet i Lund -1990? Jo så här, sade hon med filosofisk underton; I mina ögon var du nog ”En ganska introvert dagdrömmare som försökte hitta inspiration och glädje i det enkla livet.”
Jag klev av bussen och gick vidare mot nästa mål. My Next Move på stora Nygatan!
Men det var nog precis så jag var på den tiden, tänkte jag. Hon kanske hade rätt! En tyst, blyg och ganska rastlös ung själ med huvudet fyllt av fantasier, drömmar och idéer.
Idag, 30 år senare sitter jag här vid datorn på brofästet och drömmer om ett ”enkelt liv”, igen. Det blev inte riktigt så som jag hade drömt och tänkt då, som 10 åring. Några saker ”blev till verklighet”, några inte. Idag är jag inte längre lika tyst, blyg och introvert. Varför det är så, det vet jag ärligt talat inte. Men för varje nykter, produktiv/ sund dag, vecka och månad som går, så är min övertygelse konstant, att precis så här vill jag ha det. Öppenhet och lyhördhet är inte så dumt och farligt ändå.
Men jag vill också betona, att alla dessa dagar inte alltid varit en dans på rosor. Det har krävts av mig stora uppoffringar. Vissa dagar fler, vissa dagar färre.
Jag gör fel ibland, jag är lat ibland, jag vill sova länge ibland och jag är långt ifrån perfekt. Men att varje dag göra sitt bästa och att inte ge upp, det räcker långt tror jag. Det är som det är, och det blir som det blir!
Amalia sa till mig idag; Vännen, ” Life Is A Rollercoaster”.
Jag ska gå djupare in i det samtalet med Amalia vid senare tillfälle, jag hann inte idag. Hon ska få berätta mer om att livet just är som en ”Berg o Dalbana”.
Men initialt är jag bered att hålla med henne. Bara det att min första tanke gick till artisten Ronan Keating och dennes bedrövliga låt med just samma titel.
Här på brofästet i Bunkeflostrand är läget och rehabiliteringen ganska oförändrat sedan sist jag skrev här. Det trummar på! Bollen är i rullning! Jorden snurrar o.s.v
Några nyfikna, och kanske till och med lite vilsna själar (precis som jag) har under veckan tillsammans med sina respektive socialsekretererar varit här på ”info” besök.
Mikael bjöd oss på pizza i söndags. Att beställa pizza och få det hemkört till dörren (gemensamhetslokalen) kan ibland gå riktigt fort. Det är i alla fall vad jag tror och förväntar mig. I söndags tog det 1 timme och 50 minuter. Ja, vad säger man? Kanske en övning i tålamod och tillit!
En total kontrollförlust och maktlösheten var ett faktum. Där satt vi hungriga som vargar och väntade. Men
vi hade det trevligt trots allt, och jag skulle kunna göra reklam för pizzerian ”runt hörnet” här, men jag väljer att avstå!
Nästa gång jag skriver här blir dagen före julafton. Den 23:e december!
Annina drar till solen och Asiens pärla i Thailand (Phuket) i nästa vecka. Vi andra stannar kvar här i kylan och kämpar!
Lena och Mikael ska bjuda oss på en show vi tidigare aldrig stundat på en julafton. Ja, så utlovas det och ett piano ska fram. Mer vet jag inte i skrivande stund!
Ta hand om varandra där ute!
Kristofer
